Användning av biotillgänglighet i riskbedömning av förorenad jord : Oral biotillgänglighet och växttillgänglighet

Risker med förorenad jord utreds ofta genom att jämföra uppmätta totalhalter med generella riktvärden. En riskbedömning som utgår från totalhalter överskattar ofta de verkliga riskerna för människans hälsa och miljö på en specifik plats. Ämnen som sitter hårt bundna till jordmatrisen har ofta låg biotillgänglighet och är därför inte alltid tillgängliga för upptag av växter och människor. Syftet med examensarbetet var att utvärdera om platsspecifika riktvärden justerade med avseende på biotillgänglighet av metaller leder till att högre halter på förorenade områden kan accepteras och kvarlämnas, jämfört med om bedömningen grundar sig på Naturvårdsverkets generella riktvärden för förorenad jord. Förorenad jord från industriområden i Göteborg och Boden har undersökts. En karakterisering av jordproven har utförts för att ta reda på jordarnas egenskaper. Ett sekventiellt extraktionstest utfördes för att få information om hur arsenik, bly och kadmium är fraktionerade i jorden. Ämnena blev sekventiellt extraherade i fem fraktioner: (1) Utbytbara, (2) Karbonatbundet, (3) Bundet till Fe/Mn oxider, (4) Organiskt bundet och (5) Kvarvarande metaller. Tillämpningen av extraktionstestet gav relevant information om mobiliteten av ämnena i proven. Utifrån testet togs en totalhalt fram. Biotillgänglighetstest utfördes också, två växttillgänglighetstest (grobarhet och plantering) och ett oralt biotillgänglighetstest. Till sist beräknades platsspecifika riktvärden med hjälp av Naturvårdsverkets beräkningsverktyg samt PNEC (Predicted No-Effect Concentration) –verktyget (ARCHE Consulting, 2017). Resultaten visade att platsspecifika riktvärden justerade med avseende på oral biotillgänglighet av metaller leder till att högre halter på förorenade områden kan accepteras och kvarlämnas om den styrande faktorn för riktvärdet är hälsobaserat, enligt Naturvårdsverkets beräkningsmodell. Det platsspecifika riktvärdet för arsenik, för samtliga prov, resulterade i ett riktvärde 1,6 gånger större än Naturvårdsverkets generella riktvärde för mindre känslig markanvändning (MKM). Växttestresultaten kunde inte användas på grund av att resultaten var opålitliga. Resultatet från PNEC-kalkylverktyget visade att verktyget kan användas för att argumentera att högre halter kan kvarlämnas och accepteras. Detta gäller om potentiellt påverkade arter är lägre än vad som accepteras att påverkas inom Naturvårdsverkets generella riktvärden och om totalhalten av metaller är högre än Naturvårdsverkets generella riktvärden. Resultatet stämde för ett prov, där blyhalten var högre än Naturvårdsverkets generella riktvärde för MKM och antalet potentiellt påverkade arter var lägre än vad som accepteras att påverkas vid det generella riktvärdet. PNEC-kalkylverktyget kan vara tillämpbart om marklevande organismer är av betydelse vid en riskbedömning. Platsspecifika PNEC-värden kan resultera i att onödig sanering undviks. Slutsatserna från arbetet är att biotillgänglighetsanalyser är lämpliga att tillämpa om jordföroreningen leder till stora konsekvenser i en riskbedömning, om totalhalten överskrider generella riktvärden i liten grad, markekosystem eller människor är exponerade för föroreningen och om intag av jord och/eller upptag i växt är viktiga exponeringsvägar. Kontakt togs med Bodens kommun samt Göteborgs miljöförvaltning för att få en uppfattning om biotillgänglighetsanalyser inkluderas i riskbedömningar i respektive kommun. Resultatet från intervjuerna visade att ingen av kommunerna har erfarenhet av biotillgänglighetstester.